Sammanfattning
ECB:s nya huvudkontor är en symbol för det bästa Europa kan uppnå gemensamt. Den påminner oss dock även om varför vi aldrig får riskera att splittras igen.
Krisen ställer enigheten i Europa på prov. Vissa, som många av de som protesterar idag, tror att problemet är att Europa gör för lite medan andra, som de populistiska partierna över hela Europa, tycker att Europa gör för mycket.
Svaret är inte att dra ner på integrationen. Svaret är inte heller att ha en ouppnåelig vision om vad integrationen ska leda till. Vi behöver ambitioner i våra mål och pragmatism i hur vi uppnår dem. Vi behöver jämka samman integrationsekonomin, som handlar om effektivitet, med integrationspolitiken, som handlar om rättvisa. Allmän och yrkesinriktad utbildning måste vara en lika viktig del av reformprogrammet som att skapa flexiblare marknader och minska byråkratiskt krångel.
Och ju mer beslutsfattandet över ekonomiska frågor övergår till europeisk nivå ju viktigare blir det att demokratin också följer efter. Följaktligen behöver vi stärka kanalerna för verklig demokratisk legitimitet, som Europaparlamentet. Genom att överlåta viss formell suveränitet vinner man mer effektiv suveränitet. De ger institutioner ett euroomfattande ansvar att hantera de akuta problemen med sysselsättning tillväxt. Och på så vis gör deras röster en större skillnad i deras liv än de gör idag.
***
Ställföreträdande ministerpresident Tarek Al-Wazir,
Överborgmästare Peter Feldmann,
ECB:s f.d. ordförande Jean-Claude Trichet,
Nuvarande och f.d. medlemmar i ECB-rådet,
F.d. överborgmästare Petra Roth,
Hedersmedborgare Friedrich von Metzler,
Ledaren för den judiska gemenskapen Salomon Korn,
Företrädarna för Grossmarkthalles arkitketer
Herr Elsässer och
Wolf Prix, den kände arkitekten bakom vår nya byggnad,
mina damer och herrar!
Det är med glädje som jag idag önskar er alla välkomna till invigningen av Europeiska centralbankens nya huvudkontor.
Att bygga vårt eget huvudkontor är ett projekt som är lika gammalt som ECB. Det började 1998 med sökandet efter en lämplig plats. Den platsen hittade vi 2001 här vid Grossmarkthalle. Ett år senare utlystes en internationell arkitekttävling och denna tävling vanns av Wolf Prix och hans team. I maj 2010 lades grundstenen och anläggningsarbetena började. Många personer, och en del av dem är här idag, har under hela den perioden jobbat outtröttligt på att få byggnaden till stånd. Jag skulle vilja tacka alla inblandade för deras insatser.
Euron, vår gemensamma valuta, har blivit den mest påtagliga symbolen för europeisk integration – ett stycke Europa som är tillgängligt och värdefullt för var och en av oss. Denna byggnad kommer ofrånkomligen att bli känt som "eurons hus". Den är en stabil grund för ECB i dess mandat att upprätthålla prisstabilitet för alla medborgare i euroområdet.
I det avseendet är byggnaden en symbol för det bästa Europa kan uppnå gemensamt. Den är dock även en symbol för varför vi aldrig får riskera att splittras igen.
Vi står här idag i vad som tidigare var Frankfurts grossistmarknad för frukt och grönsaker, en på den tiden toppmodern funktionell byggnad från 1920-talet som till största delen har bevarats och införlivats i den nya konstruktionen. Mellan 1941 och 1945 skedde deporteringen av över 10 000 judar från Frankfurtområdet till koncentrationslägren härifrån. På östra sidan av byggnaden har ett minnesmärke uppförts för att påminna oss, och de som kommer efter oss, om gärningar som aldrig kan eller får falla i glömska.
Ett integrerat, demokratiskt och fredligt Europa var en av de viktigaste lärdomarna av detta mörka kapitel i historien. Vi har kommit långt sedan dess – men inget vi har uppnått får tas för givet.
Den europeiska enigheten ställs på prov. Det är mycket svåra tider för många. En nyligen genomförd Eurobarometer-enkät om hur hushåll i flera länder klarar krisen visade att alla deltagare hade påverkats genom sänkta inkomster och nästan alla sade att livet försämrats sedan krisen bröt ut.
ECB har som EU-institution spelat en central roll under hela krisen och har därigenom även hamnat i fokus för de som är frustrerade över situationen. Det kanske inte är rättvist – våra åtgärder har varit inriktade just på att dämpa chockerna för ekonomin. Men som centralbank för alla medborgare i euroområdet måste vi lyssna mycket noga på vad var och en har att säga.
Det finns de, som många av demonstranterna där ute idag, som anser att problemet är att Europa gör för lite. De vill ha ett mer integrerat Europa med mer finansiell solidaritet mellan nationer.
Och det finns andra, som de populistiska partier som vi ser dyka upp runt om i Europa, som tycker att Europa gör för mycket. Deras svar är att åternationalisera våra ekonomier och återgå till ekonomiskt självbestämmande.
Jag förstår vad som ligger bakom sådana åsikter, varför man vill ha en förändring. Ingen av dem innebär dock någon egentlig lösning på den situation vi befinner oss i idag.
Solidaritet är av central betydelse för europeisk integration och det är rätt att länder har stöttat varandra under krisen. Men euroområdet är inte en sådan politisk union där vissa länder ständigt betalar för andra.
Det har alltid varit klart och tydligt att länder måste kunna stå på egna ben – att var och en är ansvarig för sin egen politik. Att vissa var tvungna att gå igenom en svår anpassningsperiod var alltså först och främst en konsekvens av deras tidigare beslut.
Men att stå på egna ben är inte detsamma som att stå ensam. Att åternationalisera våra ekonomier är inte heller svaret.
Det skulle inte ändra den grundläggande ekonomiska verklighet som länderna i Europa står inför – att vi är åldrande samhällen som måste växa först och främst genom att öka produktiviteten. Det skulle inte heller ge medborgarna någon ökad ekonomisk säkerhet. Det finns inte ett land i världen med högt välstånd som samtidigt är isolerat från globalisering.
Den gemensamma marknaden bildades just för att de europeiska ekonomierna var och en för sig inte kunde skapa tillräckligt med jobb i en allt öppnare värld. Och den processen ledde i sin tur till monetär union eftersom, vilket ERM-krisen i början på 90-talet visade, länderna insåg att de inte kunde integrera bara till en del och samtidigt få alla fördelar. Sedan 2008 har finans- och statsskuldkriserna bara bekräftat denna sanning.
Så svaret är inte att dra ner på integrationen. Inte heller är det att ha en ouppnåelig vision om vad integrationen ska leda till. Svaret är istället att slutföra arbetet på de områden där vår monetära union kan och behöver kompletteras. Vi behöver ambitioner i våra mål och pragmatism i hur vi uppnår dem.
Vi har redan visat hur detta kan ske med de solidaritets- och stabilitetsmekanismer som upprättades under krisen. Bankunionen är också en anmärkningsvärd prestation. Nu behöver vi göra framsteg på andra områden där arbete återstår att göra, framför allt vad gäller institutionell och ekonomisk konvergens.
Samtidigt inser jag att vi inte kan anta en rent ekonomisk hållning till de frågor som vår union möter. Även om ekonomisk integration sammantaget ger mer sysselsättning och tillväxt löser det inte helt det problem som ligger bakom missnöjet med euron och EU. Återstår alltså fördelningsproblemet: vem vinner och vem förlorar på processen?
Högre arbetskraftsrörlighet mellan länder kan minska arbetslösheten men kan också leda till rädsla för invandring och skapa osäkerhet hos mindre kvalificerade arbetstagare. När tidigare skyddade sektorer öppnas upp kan det ge lägre kostnader för konsumenter men kan även leda till att medborgare som arbetar där ställs inför en osäker framtid.
Så för att bygga upp ett varaktigt förtroende för vår union behöver vi fortfarande göra något åt detta motsatsförhållande – jämka samman integrationsekonomin, som handlar om effektivitet, med integrationspolitiken, som handlar om rättvisa.
Detta är en komplicerad fråga men svaret kan sammanfattas i ett ord: kompetens.
Både teoretisk och empirisk forskning tyder på att nya tekniska förändringar har uppnåtts genom kompetenskrävande teknik. Med andra ord har produktionstekniken skiftat på ett vis som gynnar arbetskraft med kompetens framför arbetskraft utan kompetens, genom att öka dess relativa produktivitet och således dess relativa efterfrågan.
Att ge arbetstagarna rätt kompetens leder till en mer effektiv ekonomi och skapar nya arbetstillfällen. Det leder också till att ekonomin blir rättvisare genom att så många människor som möjligt får chansen att ta del av dessa möjligheter.
Allmän och yrkesinriktad utbildning måste därför vara en lika viktig del av reformerna som att skapa flexiblare marknader och minska det byråkratiska krånglet.
Det finns också ett andra sätt på vilket integrationens ekonomi och politik måste jämkas samman. Ju mer beslutsfattandet över ekonomiska frågor övergår till europeisk nivå ju viktigare blir det att demokratin också följer efter.
Det är inte bara för att demokrati är ett grundläggande värde i EU. Det är för att man inte kan bedriva politik utan adekvat representation och ansvarighet. Så vi behöver gemensamt fördjupa vår ekonomiska och vår politiska union. Detta innebär att stärka kanalerna för verklig demokratisk legitimitet, som Europaparlamentet.
Europeisk demokrati kommer oundvikligen att se annorlunda ut. Väljare i ett land kan till en början frukta att de får mindre inflytande över beslut än de har idag. Men det är min uppfattning att genom att överlåta viss formell suveränitet får folk mer effektiv suveränitet. Och det är definitivt vad som hänt inom penningpolitiken.
De ger institutioner ett euroomfattande ansvar att hantera de akuta problemen med jobb och tillväxt – och på så vis skulle deras röster i själva verket göra en större skillnad i deras liv än de gör idag.
På det sättet är jag säker på att vi kan försona de som känner sig utestängda, inbegripet många av demonstranterna som samlats i Frankfurt den här veckan, med en integrationsprocess som redan gett upphov till så många fördelar för tre generationer européer.
Låt mig avslutningsvis tacka
alla dem som har arbetat för att förverkliga det här byggnadsprojektet. Det är ett landmärke för Frankfurt stad. Och det är ett nytt och viktigt hem där ECB ska fortsätta att utöva sitt mandat.
Men den här byggnaden är också en stark symbol för vad europeisk integration innebär. Den erinrar oss om varifrån vi kommit och vart vi nu nått. Om vilka vidrigheter som kan ske om vi splittras och de stora steg framåt vi kan ta om vi arbetar tillsammans.
Så låt oss inte rasera det vi har uppnått. Låt oss inte trängta efter det förgångna utan låt oss istället ena våra krafter idag – för att bygga en hel union som kan ge oss den stabilitet och det välstånd vi behöver.
Som centralbank kommer vi att göra vad vi kan för att säkerställa vår gemensamma valutas integritet. Den gemensamma valutan är det mest påtagliga tecknet på den tillit vi känner för varandra. Som ECB:s första ordförande, Wim Duisenberg, sa när euron infördes för mer än 16 år sedan:
"En valuta är långt mer än ett betalningsmedel ... En valuta är också en del av människors identitet. Den återspeglar vad de har gemensamt, nu och i framtiden."
Tack för att ni lyssnat.