Politiskt ramverk för EMU
ECB bedriver sin verksamhet inom ramen för Europeiska unionens ekonomiska och monetära union (EMU).
Styrning på flera nivåer
Med införandet av euron överfördes behörigheten för penning- och valutapolitiken till ECB. Samtidigt har ansvaret för ekonomisk politik, t.ex. skatte- eller arbetsmarknadspolitik, till största delen fortsatt att ligga kvar hos de nationella beslutsfattarna.
EMU:s ledningsstruktur med flera nivåer återspeglar, bland annat, det ekonomiska faktum att den gemensamma valutan och EU:s gemensamma marknad har skapat ett stort ömsesidigt beroende bland Europas ekonomier. Detta ömsesidiga beroende ger upphov till spridningseffekter mellan medlemsstaterna, särskilt inom valutaunionen, dvs. politiska beslut eller ekonomisk utveckling i ett medlemsland påverkar även andra medlemsländer.
Samordning av nationell politik
Inom EMU omfattas den nationella ekonomiska politiken av ett ramverk för europeisk samordning och övervakning. Detta säkerställer att den politiken är inriktad på hållbarhet och motståndskraft och bidrar till ett smidigt fungerande EMU och stöder alltså även den gemensamma penningpolitiken i dess strävan mot prisstabilitet.
Dessutom kan samordnad nationell politik mer effektivt avvärja eller dämpa ekonomiska chocker som påverkar de flesta eller alla av valutaunionens medlemsländer.
Stabilitets- och tillväxtpakten
Stabilitets- och tillväxtpakten, som antogs 1997, hade till syfte att förstärka fördragets bestämmelser om de offentliga finansernas hållbarhet. Sunda offentliga finanser bidrar till att uppnå andra viktiga mål som stark och hållbar tillväxt och därmed även till att skapa arbetstillfällen.
Den europeiska planeringsterminen
EU:s övervakning av medlemsstaternas ekonomiska politik är organiserad i en årscykel som kallas för den europeiska planeringsterminen. Denna process infördes för att skapa bättre EU-övervakning av budget- och ekonomipolitiken, vilka hålls juridiskt åtskilda.
Bedömningen av dessa politikområden sker samtidigt för att säkerställa bättre överensstämmelse mellan de olika övervakningsprocesserna och för att kunna göra en holistisk bedömning av medlemsstaternas ekonomier och hur de samverkar.
Förfarandet vid makroekonomiska obalanser
Förfarandet vid makroekonomiska obalanser syftar till att identifiera och åtgärda makroekonomiska obalanser och minskande konkurrenskraft. Det är viktigt att ta sig an makroekonomiska obalanser för att förbättra den ekonomiska motståndskraften i euroområdet och förhindra att kriser uppstår.
Slutförande av EMU
Trots flera förbättringar de senaste åren finns det fortfarande vissa svagheter i EMU:s ekonomiska ledningsstruktur.
Finanspolitiska beslut är föremål för mjuk samordning på europeisk nivå, viket kan skapa skillnader i genomförandet av en sund ekonomisk politik. Mot den bakgrunden väntas ytterligare steg göra EMU:s uppbyggnad fullständig.
ECB var med och utformade modeller för en fördjupning av EMU 2012 och 2015, vilket kulminerade i publiceringen av en handlingsplan med titeln ”Completing Europe’s Economic and Monetary Union”, vilken även brukar kallas för de fem ordförandenas rapport. I denna rapport förklaras de viktigaste principerna och åtgärderna som krävs för att förverkliga EMU under de fyra rubrikerna: en verklig ekonomisk union, en finansiell union, en finanspolitisk union och en politisk union. Åtgärder på både lång och kort sikt beaktas men de bör ha vidtagits senast 2025. Den innebär i sig en konkret färdplan mot ett fördjupat EMU som är ambitiös, men ändå pragmatisk.