ECB – 25 år

Inledningsanförande av Christine Lagarde, ECB:s ordförande, vid firandet av ECB:s 25-årsjubileum

Frankfurt am Main den 24 maj 2023

Det är ett nöje att välkomna er till denna mottagning i samband med ECB:s och Eurosystemets 25-årsjubileum.

Helmut Kohl, den tidigare tyska förbundskanslern, konstaterade en gång att ”fred innebär mer än bara frånvaro av krig”. Historien bakom euron bygger just på en önskan om att lägga grunden för varaktig fred.

Det är en berättelse som bottnar i Europas framsynta beslut om att efter andra världskriget nära binda samman ekonomierna för en framtida enad utveckling. Detta gav i sin tur kraft åt tanken bakom den europeiska integrationen.

Denna integrationsmotor innebar att vi, närhelst vi ställdes inför utmaningar, inte drevs isär och att vi inte lät det vi byggt upp tillsammans rasa samman. I stället tog vi oss an dessa utmaningar gemensamt och löste dem tillsammans.

Och enligt samma anda blev den gemensamma valutan från och med slutet av 1980-talet ett nödvändigt nästa steg på vår europeiska färd.

Vid den tidpunkten höll både Europa och världen på att förändras.

För det första utvecklades vår gemensamma marknad till den inre marknaden. Detta gjorde det ännu viktigare att undanröja möjligheterna till konkurrensdevalveringar bland de stora ekonomierna, eftersom detta skulle ha undergrävt förtroendet och hämmat utvecklingen mot öppenhet.

Men med ökande globala kapitalflöden blev Europas fasta växelkurssystem alltmer instabilt – ett problem som framkom tydligt genom växelkursmekanismens kris 1992–1993.

För det andra utgjorde den globala integreringen av finanssektorn ett hot för människorna i Europa i form av förlorad monetär suveränitet. Penningpolitiken i stora länder med globala valutor – särskilt USA – fick allt större globala effekter.^[1]

Oavsett vilket växelkurssystem som användes innebar detta att mindre länder gradvis fick minskat utrymme att fastställa monetära förhållanden i linje med sina inhemska behov.

För det tredje väckte Berlinmurens fall och det kalla krigets slut nya, grundläggande frågor om EU:s inriktning. Detta skapade ett kraftigt behov av nya europeiska symboler som skulle kunna förena människor i en större union med större mångfald.

Euron var det logiska svaret på samtliga dessa tre förändringar. Den erbjöd européerna stabilitet, suveränitet och solidaritet.

Stabilitet, eftersom euron säkerställde att den inre marknaden kunde isoleras från valutafluktuationer samtidigt som spekulationsangrepp mot valutor i euroområdet blev omöjliga.

Suveränitet, eftersom en gemensam penningpolitik på europeisk nivå skulle öka EU:s politiska oberoende i förhållande till andra stora aktörer.

Och solidaritet, eftersom euron skulle bli den starkaste och mest påtagliga symbolen för europeisk enighet som människor skulle möta i sitt dagliga liv.

Euron genom kriserna

Vi kan vara tacksamma för att Europas visionära grundare var så förutseende. När euron föddes den 1 januari 1999 hade grundarna nog aldrig kunnat föreställa sig de kriser som vi skulle ställas inför.

ECB:s första ordförande, Wim Duisenberg, ställdes inför 11 september och dotcomkrisen. Hans efterträdare, Jean-Claude Trichet, fick navigera genom den globala finanskrisen och den första delen av statsskuldkrisen, som min föregångare Mario Draghi sedan fick överta. Han fick bemöta farhågorna om euroområdets framtid, följt av en längre period med alltför låg inflation.^[2]

Under mitt eget ordförandeskap har vi redan sett pandemin och nedstängningen av ekonomin, Rysslands brutala invasion av Ukraina, energikrisen och återgången till en alltför hög inflation.

Men euron har kunnat leva upp till det grundläggande löftet. Det är också mycket tack vare vår monetära union som vi har lyckats klara av allt detta – och komma ut på andra sidan lite starkare varje gång.

För det första har euron gett oss stabilitet.

Med stabila växelkurser har den inre marknaden – och det engagemang för fred som den står för – inte bara överlevt utan även växt och frodats. Man kan bara föreställa sig hur frestande det skulle ha varit att ta till protektionism om möjligheten till konkurrensdevalveringar funnits kvar.

Euron har också skyddat oss mot externa chocker. Det tog inte lång tid från eurons införande förrän den utvecklades till att bli världens andra reserv- och faktureringsvaluta. Mer än hälften av vår handel sker nu i euro. För den återstående delen bidrar den gemensamma valutan till att skydda ekonomin mot alltför hög växelkursvolatilitet.^[3]

Estimat av ECB:s experter visar exempelvis att utan euron skulle deprecieringen av vissa euroländers valutor mot US-dollarn kunna ha varit upp till 14 procent större under den globala finanskrisen och upp till 10 procent större under pandemin.^[4]

Naturligtvis har instabilitet uppstått på andra områden som inte fanns med i euroområdets ursprungliga utformning, med allvarliga följder under statsskuldkrisen. Men i de fall något har saknats har detta åtgärdats, framför allt genom inrättandet av den europeiska banktillsynen.

För det andra: Euron har stärkt vår suveränitet och gjort det möjligt för oss att själv bestämma över vår egen ekonomiska framtid och utforma den penningpolitik som Europa behöver för stabila priser och hållbar tillväxt.

Tack vare vår gemensamma penningpolitik har ECB kunnat reagera snabbt och beslutsamt på alla slags chocker som vi har ställts inför. Och vi har gjort det även när andra stora jurisdiktioner drog åt en annan riktning.

Tydligast var detta kanske främst när amerikanska Federal Reserve System inledde en åtstramningscykel 2013 medan euroområdet fortfarande höll på att återhämta sig från statsskuldskrisen. Vårt policyoberoende gjorde att vi kunde följa vår egen kurs och inleda en återhämtning som varade i 26 kvartal i följd.

För det tredje har euron skapat solidaritet inom Europa.

Den har blivit till en symbol för enighet under otroligt utmanande tider och gett motivation till att stödja varandra i svåra stunder. Därför fortsätter nya länder att ansluta sig.

Under det senaste kvartalet har vi välkomnat nio nya länder i euroområdet. Vi har alltså gått från att ha varit 11 till att nu vara 20 länder. Den senaste nykomlingen, Kroatien, gick med i början av detta år.

Vi har nu nått en position där människor kan skilja institutionerna från politiken – vilket enligt min mening är ett tecken på framgång. De kan gilla ECB:s politik eller ej, men de ifrågasätter inte längre om det är rätt val att vara med i euroområdet.

Medan andelen personer som stöder euron nådde en lägsta nivå på cirka 60 procent under statsskuldkrisen är den siffran nu nära 80 procent.^[5] Hur djupt detta stöd är har också visat sig i valresultaten när frågan om medlemskap i euroområdet har ingått i nationella val.

Framtiden

Men denna framgång innebär inte att vi kan slå oss till ro. Det innebär att vi nu är i ett läge då vi kan göra de bästa valen för vår monetära union – snarare än att fundera på om vi ska ha en union över huvud taget.

Det är nu dags att skriva nästa kapitel i eurons historia. Och detta kommer att bero på vad vi européer gör.

För ECB är vår omedelbara och övergripande prioritet att inom rimlig tid få ner inflationen till vårt medelfristiga mål på 2 procent. Och vi kommer att lyckas.

Men som jag nyligen konstaterade står vi inför geopolitiska förändringar, digitala omställningar och hotet om klimatförändring, vilket kommer att leda till fler utmaningar för ECB framöver. Vi måste fortsätta att upprätthålla stabilitet i en värld som är allt annat än stabil.^[6]

Vi räknar också med att andra beslutsfattare gör sin del. En monetär union är ingen slutpunkt – det är en process i ständig förändring. Varje generation av ledare måste fortsätta det arbetet En monetär union bör vara mångfacetterad – och omfatta finanspolitiska, finansiella och bankrelaterade aspekter för att utveckla en högre grad av integration, särskilt om euron ska cementera sin internationella status.

När Wim Duisenberg accepterade Karlspriset för eurons räkning 2002 beskrev han euron som ett trefaldigt kontrakt.^[7]

Det är ett kontrakt mellan länder att slå samman sin styrka. Ett kontrakt mellan ECB och det europeiska folket för att tillgodose deras behov, framför allt prisstabilitet. Och ett kontrakt mellan invånarna i Europa om en gemensam valuta.

Men ett sådant kontrakt innebär inte bara rättigheter utan också ansvar. Nu är det upp till oss alla – ledare, institutioner och medborgare – att fortsätta att fullgöra detta kontrakt under många år framöver.